Elvira blir 2 månader på fredag och idag när hon låg på filten på golvet för att träna nacken som hon blivit jätte stark i så lyckades hon vända sig från mage till rygg första gången.
Jag blev så stolt och glad! Min lilla älskade tjeja ????

Det har varit en omtumlande tid sen Elvira föddes, delvis bearbetade jag förlossningen och operationen. Vet att andra kvinnor tycker att min förlossning och allt var normal och inget konstigt men jag fick sån chock att allt gick så snabbt och intensivt, att jag inte hann med mentalt.
Att jag fick gå genom allt jag var rädd för fast det inte var i själva förlossningen men efteråt.
Som vi såg direkt på BB så hade Elvira ett enormt snuttbehov, hon ville vara vid bröstet konstant och det fortsatte hemma. Hon satt mer eller mindre fast vid bröstet, jag hann inte äta, dricka, kissa eller något utan satt eller låg mest med Elvira vid någon av mina bröst och hon åt. Eller sov i min famn typ.
Koffe fick göra allt annat hemma och våran stackats hund Kimi fick typ inget av det hon behövde förut mys och kärlek. Hon fick vara med och var nyfiken på Elvira.
Dom första 2 veckorna funkade väl relativt ok trots att jag hade känslor överallt och grät en massa. Men efter någon vecka började Elvira skrika. Och hon skrek och skrek och skrek, inget vi gjorde hjälpte. Knappt ens att amma henne så vi började förstå att hon hade ont i magen. Hon ville ff konstant vara vid bröstet men samtidigt spände hon hela kroppen och skrek. Inte alltid utan mest på kvällarna och nätterna. Hade dålig sömn innan men nu blev den nästan obefintlig och jag hade svårt att få till det att vila på dagen med eftersom hon ammade och ville ha mig när hon var ledsen eller så.
Började må dåligt och grät ännu mera, kände mig helt värdelös och ur usel som inte kunde hjälpa min dotter och att jag kände att jag inte orkade mera.
Nu kom tankarna till att ?jaha nu kommer förlossningsdepression? men pratade med bvc som sa att det ff var normalt att ha det så.
Elvira satt ff fast i mina bröst, särskilt på kvällstid och jag fick för mig att hon inte riktigt blev mätt för hon sov inte mer än högst 1 timme på natten och ville äta äta. Började få lite panik på amningen och konstigt mig trots att hon ammade som hon gjorde fick jag mjölkstockning i vänster bröst och hade skit ont!
Vi började ge ersättning på kvällen och då sov hon iaf i 2 timmar men ff ont i magen och hela nätterna låg hon och knorrade om hon inte grät och skrek. Jag försökte med magmassage, lyfte upp benen mot magen och cyklade med behov. Det lindrade för stunden och ibland inte alls!
Enligt bvc var det här normalt då bebisar tarmar är omogna och håller på att vänja sig typ så bara att stå ut och fortsätta det vi gör.
Så sömnen för oss, varken mig eller Elvira har varit så bra!
Vi kämpade på med magontet, körde minifom och Sempers magdroppar som faktiskt hjälpte till viss del och efter par/tre veckor så var hon vaken och INTE skrek utan var med och tittade och bara var liksom. Jag fick en chock men sån lättnad!

Jag ammade ju henne som sagt men fick mjölkstockning flera ggr i mitt vänstra bröst och kände mig låst och stängd med amningen för Elvira satt bokstavligen fast vid brösten, det var hennes tröst och trygghet. Så fort vi var ute började hon skrika och ville ha bröstet så jag vågade nig knappt ut till slut för jag fick sån ångest.
Här någonstans med mjölkstockning och den känslan insåg jag att den sorgen jag hade och ångest med mera nog var mera än bara babyblues. Så pratade med bvc åter igen och då började vi prata om att det faktiskt är förlossningsdepression jag har, en stor sömnbrist så för att bryta allt det här lite så bestämde vi/jag att jag skulle sluta amma. Delvis för att höja min antidepressiva medicin så jag inte skulle gå ner djupare i depression men även kunna få mera avlastning och få sova.
Men Gud det är det värsta jag har gjort är att sluta amma, då var mjölkstockning en piece of cake!
Så jäkla ont i brösten som verkligen blev som fotbollar och knöliga. Det bara rann mjölk ur dom så fort jag nuddade dom eller hade Elvira i famnen.
Och stackars Elvira var ju helt förstörd och bara skrek och grät när jag var nära för hon kände ju lukten mjölken och ville ju ha brösten när hon var hos mig, inte någon flaska så sambon fick ta matningarna tills det värsta var över,
Kände jag mig inte dålig innan så gjorde jag det då! Som den hemskaste och elaka mamma någonsin liksom.
Hon känner ff av mjölken i mina bröst trots att det är snart 3 veckor sen jag slutade amma helt. Ibland försöker hon verkligen leta efter tutten men går att avleda ni med napp eller något annat så det känns skönt.

Jag kämpar fortfarande med förlossningsdepressionen och sömnbrist även om jag får sova lite mera men det är inte många timmar mera.
Jag hoppas verkligen att jag mår bättre snart så jag kan börja njuta mera av min lilla familj och min underbara dotter ????

Elvira 7 veckor och några dagar ??

Har ju skrivit om förlossningen och det som hände direkt efteråt. Så tänkte skriva lite om Elvira nu och lite vad som hände resterande av BB tiden.

Som sagt Elvira kom ju ut 11.34 fredagen sen 6 juli, var egentligen beräknad till 16 juli.
Hon vägde 3278g och var 46 cm lång. Hon var tyst lite i början men kan säga som så att jag reflekterade inte så mkt för var så borta av chock och lustgas. Men swn började hon gny/skrika och jag fick upp henne på magen. Vilken overklig känsla! Hon låg där en stund medans Bm höll på med vad hon nu gjorde och efter en stund fick Koffe klippa navelsträngen. Då äntligen kom hon upp mitt bröst, alldeles smutsig av sitt eget bajs då hon hade bajsat i fostervattnet. Men det sket ju jag i och det jag kunde tänka på att hon var så hårig! På armarna, axlarna och ryggen. Massa hår! Jag var helt fascinerad av just den biten. Hon skrek nog lite men det kommer jag inte ens ihåg. Vet att jag undrade när jag fick amma henne och Koffe undrade när vi kunde mäta och väga henne.
Men eftersom hon var så smutsig fick hon ett bad av usk som hare varit med hela tiden och vad jag kommer ihåg tyckte Elvira om det badet. Och efter det blev hon vägd och mättes, och sen äntligen fick jag lägga mig på sidan och ta henne till bröstet.
Hade ju väntat mig massa problem men hon tog bröstvårtan nästan direkt och började suga och helt rätt tag så usk sa att hon var en naturbegåvning ?.
Och där låg vi sen någon timme eller mera innan då mitt äventyr med att kissa och duscha med mera.
Elvira låg och tuttade samt sov och var så nöjd så. Inte ett ljud sa hon den lilla älskade flickan.
Inte ens när hon fick lägga sig i den korgen man har på BB utan då sov hon som en stock.
Jag och Koffe tittade på henne hela tiden typ. Jg kunde inte fatta att hon hade kommit ut ifrån mig, så perfekt.
Koffe var ju den som fick grejja med henne mest dom första dagarna, för jag kunde ju knappt röra mig som då på fredagen när hon hade kommit. Så han bar ju henne till mig så jag fick ha henne hos mig, han bytte blöja med mera.
Dock sov hon typ hela första dygnet. Hon var vaken där ett par timmar precis efter att hon hade kommit ut men sen slocknade hon.
När Koffe hade henne på BB, vet inte om det var när jag var hos läkaren eller när det var men då hade han sett att hon andades väldigt snabbt. Nästan hyperventilerade. Och när han sa det så tänkte jag på att hon gjorde det, hade mörkt det när hon ammade men jag trodde det var för att bröstet typ kvävde henne.
Usk kollade hennes andning och mycket riktigt var den för snabb! Så hon pratade med barnläkaren som ville ta ett crp och se om hon hade infektion i kroppen. Så lillan fick ta ett stick i fingret. Inte ett ljud sa hon då heller utan mest vi som tyckte det var jobbigt.
Det visade att hon hade för högt värde så dom höll koll på henne och tog nytt prov när jag opererades och även barnläkaren var och kollade på henne medans jag var iväg på natten. Läkaren hittade inga andra ?fel? än just andningen och att crp var lite högt. Så vi fick avvakta för att ta ytterligare crp på lördagen och personalen höll koll på hennes andning. Andningen trodde dom och jag på var pga min antidepressiva medicin som jag åt under grav för att inte gå ner i djup depression och andningen skulle bättras inom ett par dagar om det var pga medicinen den var högre.
Crp kunde ju vara pga att hon hare bajsat i fostervattnet och hon hade fått i sig det och fått infektion. Skulle det fortsätta vars högt skulle hon bli inlagd på NEO.
Som tur var så hade crp sänkts på lördagen så läkaren bestämde att vi inte behövde några åtgärder och andningen just var pga medicinen men dom höll även koll på andningen så den int blev värre men den var också aningens bättre på lördagen.

Här på lördagseftermiddagen började Elvira vakna till liv lite och ville vara vid bröstet/brösten så fort hon vaknade så vi kämpade på med amningen. Personalen var helt underbara och hjälpte mig/oss i massor.
Ligga ner och ammade funkade bra men sittandes funkade inte alls. Mina bröst är ganska stora så var svårt att få till det men med tanke på hur jag mådde så gjorde det inget, att ligga ner och amma var typ det enda alternativet. Så på lördagen så ammade och sov Elvira om vartannat.

Jag vaknade ju och var överlycklig över att smärtan hade försvunnit så jag trodde ju att jag var superwomen och kunde hoppa ur sängen och typ springa omkring och ha mig. Jo tjena. När jag skulle resa mig första gången så var jag så yr i huvudet att synen bara försvann typ och så orkeslös och skakig! Jag klarade knappt av att gå till toaletten. När usk sa att jag skulle ringa på henne när jag ville duscha dånat jag fick hjälp så tänkte jag att ?jaja men inte vill jag väl slösa din tid på att jag ska duscha, det klarar jag galant?. Njae inte riktigt men ville öndå inte uppta hennes tid så jag tog mig in i duschen och lyckades tvätta mig och håret en snabbis. Men var tvungen att sätta mig på toaletten för att klara av att torka mig och få på mig kläder.
Då kom en läkare för att sägs grattis och kolla läget. Det var en läkare jag hade träffat innan som jag tyckte mkt om!
Jag berättade hur det var och hon beordrade prover på mig. Dels blodtryck eftersom jag haft högt innan. Dom tog en hel del blodtryck på mig redan på fredagskvällen och så även på lördagen. Hade ju fått blodtrycks sänkande pga HF och mått jätte dåligt, just lite såhär. Yr, skakig och illamående. Mitt blodtryck hade sänkts efter förlossningen och även på lördagen så det nästan var lågt så läkaren tog bort den medicinen.
Sen visade det sig att mitt järnvärde var jätte lågt när dom tog det via fingret så dom behövde ta ett blodprov via en ven. Och det var lättare sagt än gjort! 3 Bm senare och jag sönderstucken fick dom äntligen provet, jag är väldigt svårstucken och dom fick inte till det alls.
Även det prover visade lågt så den Bm jagade efter läkare för att se om jag skulle ha järndropp.
Fick redan från första läkaren en order om att inte vara uppe och gå ensam så stackars koffe fick ju leda mig eller vara med om jag skulle någonstans och jag vågade ju inte ha Elvira och sköta om henne mer än i sängen och när hon ammade eftersom jag höll på att slå ihop så fort jag stod upp så Koffe fick ju även på lördagen fixa allt runt omkring.
Efter flera flera timmar utan att läkaren svarat om järndropp och Bm såg hur jag mådde blev hon till sist irriterad och verkligen jagade fatt läkaren och sa att jag behövde järndropp och så fick det bli. Då kom vi till det roliga att infarten jag hade fått dagen innan och som hade använts på natten fungerade inte så hon behövde sätta en ny. Och jaaa vart mär dom hade stuckit överallt och redan tagit sönder mig typ. Hon letade och letade och stack flera ggr utan resultat. Hon såg på mig att jag mådde sämre och sämre av det men till slut så, så hittade hon ett konstigt ställe så jag kunde få infart och till slut få järndroppet. Det här var på kvällen innan kvällspersonalen skulle gå hem. Vi somnade rätt skapligt på kvällen där men den natten så var Elvira helt otröstligt, hon bara skrek och skrek, ville ha mina bröst men bökade en hel del. Jag försökte med att byta blöja och trösta henne men det gick inte så väckte Koffe som tog henne lite och vi bestämde att ringa på personalen för jag var ledsen och trodde att något var fel eller att jag gjorde fel.
Men den Bm sa bara lugnande att eftersom mjölken inte kommit helt än utan bara råmjölk så är Elvira antagligen väldigt hungrig och därför skriker. Att det vi kunde göra var att ge ersättning om vi ville annars var det att kämpa på så den natten så sov Elvira i min säng med tutten i munnen typ. Lite så som dom kommande nätterna skulle bli haha.

På söndagsmorgonen var det läkarbesök för Elvira och den klarade hon galant och hon hade bara gått ner 200g så lite mat hade hon fått ur brösten. Så Elvira blev där godkänd för att åka hem och vi fick fråga hur vi ville göra. Jag var givetvis tvungen att bli godkänd också men såg att bra ut fick vi åka hem om vi ville.
Jag visste att Koffe gärna ville hem men jag var lite kluven för var ff lite osäker på amningen. Men behövde inte bestämma just då på morgonen och Bm letade reda på läkare som kunde gå genom om jag fick åka hem. Dom behövde egentligen ett nytt blodprov för järnet men Bm vägrade bråka med mig efter lördagskvällens styr med att försöka sticka mig så blev bara ett stick i fingret för att se om det var någon skillnad efter järndroppet. Så fick bara ett stick i fingret och det var dock lika lågt som dagen innan men jag mådde bättre och inte lika skakig i kroppen och yrseln var bättre så läkaren godkände mig för att åka hem vilket både vad skönt och skrämmande!

Efter en jobbig graviditet och med vila i slutet då jag hade högt blodtryck och lätt havandeskapsförgiftning samt foglossning och så sjukt ont i kroppen så sa jag på torsdags eftermiddagen den 5 juli ?att nu orkar jag inte mera, nu tänker jag få slut på det här på något sätt med att vara aktiv. Antingen så sätts det igång själv eller så förvärras min HF så att det blir akutsnitt?. Kände bara att jag inte stod ut med att må dåligt längre på flera olika sätt.

Sagt och gjort började vi möblera om i sovrummet, bar massa tungt och gick extra fram och tillbaka bara för att! Tanken var att vi skulle ta en långpromenad på kvällen sen också.
Efter att ha fixat i sovrummet så åt vi middag och jag var helt slut så la mig en stund i soffan för att koppla av lite innan vi skulle ta våran hund för en promenad.
Hade lite sammandragningar men var inget konstigt med det. Blev kissnödig så skulle resa mig för att gå på toa.
Efter det är bök med att resa sig som höggravid så gick det sakta och när jag skulle resa mig till sittande så kände jag hur det blev varmt och blött. Sa chockad till sambon ?ehhhh tror vattnet gick nu?. Han bara nää är ju inte blött i soffan och han hjälpte mig upp. När jag ställde mig upp så rann det längs benen och det var n sjö i trosorna när jag satte mig på toa. Samt att det rann i toaletten.
Jag var så chockad så tittade på sambon och frågade honom vad jag skulle göra. ?Jag vet inte? sa han och ringde sin mamma som sa att vi skulle ringa förlossningen och det visste jag ju egentligen men huvudet kopplade liksom inte!
Pratade med en Bm som vill att vi skull komma in på kontroll då vattnet var lite grönt. För att se om bebis hade bajsat i vattnet.
Så jag duschade av mig och vi åkte in. Kände ff inga värkar eller något sånt.
Fick ctg och allt såg bra ut, hade lite sammandragningar men inget som kändes jätte mkt.
Sen gjorde dom en undersökning och Bm var vääääääälditt osäkra på om det var vattnet eller slemproppen som hade gått eller båda två. Men dom tyckte att jag kunde få åka hem och avvakta. Att gå till min vanliga Bm jag hade tid hos dagen efter och sen se vad som hände.

Åkt hem och la mig för jag var sjukt trött och lite chockad ff. Somnade någon timme men vaknade kanske runt 2 och kände som jag trodde var onda förverkar igen och tänkt att ?jaha kommer att bli en sån natt utan sömn igen?. Gick upp och kissade och la mig igen. Vred och vände på mig för det gjorde ont och jag hittade ingen ställning att ligga bekvämt på. Det var inte regelbundet eller tätt så jag försökte sova lite till men det gick inte utan bara vred mig i sängen.
Vid 4 kom sambon och la sig och då sa jag till honom att jag trodde att det kanske var riktiga värkar jag kände för det blev ondare och kom oftare samt gjorde ont i ländryggen. Det var en annan smärta.
Sambon tänkte inte så mkt utan somnade och jag började tänka på att klocka värkarna för dom kom allt tätare där när jag låg och vred mig i sängen samt var uppe och kissade hela tiden.
Nu försvann det här med hur mkt klockan var, värkarna blev allt mer smärtsamma, jag kunde knappt andas genom dom och när jag väl började klocka dom så var det 3 värkar på 10 min men var ff så osäker av någon anledning så jag avvaktade och försökte härda ut.
Helt plötsligt blev jag jätte bajsnödig och bara var tvungen att gå på toa, så kämpade mig upp och tog mig till toan genom en värk. Väl där så tömde kroppen sig och hade värk samtidigt. Så dom kom väldigt tätt men dum som jag är så staplade jag mig till sängen igen och la mig men kunde bara ligga en liten lite stund innan jag fick ett grymt illamående så upp till toan igen och här hade jag värk på värk, fanns inte ens chans att andas genom dom trots att jag försökte. När jag hade kräkts så satt jag på toagolvet och kände att jag måste ringa in. Tror jag tänkte på det innan för hade telefonen med mig så ringde förlossningen. Och under typ dom 2 min vi pratade hade jag 2 värkar from hell och hon i telefonen ?bara flåsa på du, och när du är redo så tycker jag att det låter som att du ska komma in?. Då var klockan 7.15 ungefär.

Kämpade mig och då kom nästa utmaning, att väcka sambon som inte märkt något av det här. Lyckades ta mig till sängen och sa att ?nu får du vakna för vi ska till förlossningen?. Han fattade inget och skulle vände sig om och då utbrast jag ? för i HELVETE vänd dig inte om, Vi ska åka in nu? samtidigt som jag fick en värk och flåsade som en dåre.
Han gick upp men nu var värkarna så täta så jag kunde inte gå och ännu minst klä på mig så när sambon klätt på sig och fixat våra väskor så fick han klä på mig. Då insåg jag att jag kommer inte till bilen, det kommer inte att gå. Så det var bara för sambon att hämta bilen och ställa så nära som möjligt och sen hjälpa mig ut dit.
Tur vi inte har så långt till förlossningen men bilresan dit var inte rolig men försökte sysselsätta mig med att skriva till dom jag ville skulle veta att det var dags nu samtidigt som jag försökte andas genom värkarna.

Även på parkeringen så insåg vi lite, att hur f*n ska jag komma in till förlossningen så var bara att traska på mellan värkarna men vi kom kanske 50 m och sen gick det inte längre så sambon fick helt enkelt leta upp en rullstol och köra mig i. Vi kom upp till förlossningen och sambon fick anmäla mig och jag satt i väntrummet för klarade inte att stå. Usk kom och sa att jag fick nu komma in ?mmm? sa jag bara och fick en värk. Så när den var över så hjälpte sambon mig in i undersökningsrummet och jag tänkte, att grattis om dom vill att jag ska lägga mig där och göra ctg. Och jag får värk på värk, när Bm kom in och sa att jag skulle lägga mig ner så sa jag att nej det kan jag inte och hon märkte direkt att det var ingen ide utan jag fick hjälp till mitt förlossningsrum och väl där fick jag syrgas som jag slet till mig och försökte lyssna på hur jag skulle använda den men fick en värk samtidig så ville liksom bara få någon slags hjälp för den smärtan värkarna gav var jag inte ett dugg beredd på. Visste ju att det skulle göra ont men SÅ ont och i ryggen hade jag inte fattat!

Sen sa Bm lite käckt att det var lika bra att byta om, kommer inte ihåg om jag sa något eller om hon fattade att jag inte klarade det själv med tanke på hur påverkad jag var av värkarna och hur täta dom var så Koffe fick hjälpa mig och även Bm med blöja och nätbyxa.
Kravlade mig upp på sängen så hon kunde göra en undersökning på mig. Och jag bara sög i mig lustgas, som även om den inte tog på allt det onda så gjorde den det lättare och jag välkomnade yrseln. Jag som hatar att vara yr! Men det var bara skönt just då!
Klockan var ca 9.15 när hon undersökte mig och då var jag redan öppen ca 6-7 cm så hon utbrast ?ja du har jobbat på bra hemma! Har du tänkt på annan smärtlindring?. Jag ville inte ha något men vill ändå tänka på det för gjorde så as ont! Men är ju livrädd för nålar så just någon slags sån smärtlindring ville jag inte ha.
Fick ctg satt och just då var det 1 minut mellan värkarna ungefär. Bebis mådde bra!

Blev erbjuden bad och det ville jag verkligen, något jag hade sett fram emot att sitta där i badet och känna hur det varma vattnet lindrade.
Så vi gick in dit och det var jätte mysigt med tända ljus och ett skönt bad. Var bara att försöka klä av sig genom värkarna och lustgasen som knappt var ifrån mitt ansikte och försöka kravla sig ner i badkaret som jag hade längtat efter sååååå mkt!
Jo tjena, vet inte hur länge jag satt där i men kunde inte sitta still och värkarna kom bara tätare och gjorde ondare trots lustgasen och jqg kände att jag klarar det inte. Frågade koffe om han trodde jag kunde ta ryggmärgsbedövning och om jag var ynklig då typ.
Fick ringa och säga att jag inte kunde ligga kvar och om jag kunde få bedövning. Bara att kravla sig upp igen, koffe fick åter igen klä på mig och hjälpa mig tillbaka till vårat rum.
Jag vet inte exakt vad klockan var då men runt kvart i 11-11, Bm kom och jag frågade om bedövning så hon undersökte mig igen och sa bara ?att här blir det ingen bedövning för du är öppen fullt och det är nästan dags att börja krysta!?. Jag nästan skrek VA, är jag fullt öppen redan.
Jag var inte beredd, det gick för fort! Dom la mig på sidan på något sätt och Bm sa att känner jag att det trycker på får jag krysta själv om jag vill tills det är dags på riktigt. Vet att koffe frågade något om krystningar och när det börjar bli dags typ. Under tiden så trycker det på och jag krystar och ?grymtar?. Då säger hon ?ja när det låter ungefär sådär?.
Kl 11.15 så börjar Bm hjälpa mig med att krysta, det var dags att få ut bebis. Men jag var så trött så frågade om jag inte fick sova istället. Då skrattade dom och sa att näää nu ska bebis komma ut.
Orkade knappt krysta först. Koffe hjälpte mig upp med huvudet så jag kunde ta i och mellan krystningarna hjälpte han mig med lustgasen.
Snart kände jag hur det spände hela tiden och då förklarade Bm att huvudet nästan är ute och det kommer kännas lite så nu tills bebis är ute och då fick jag någon kraft någonstans ifrån. Vart vet jag inte men då jäklar krystade jag och tog i och höll i så det tog bara ett par krystningar så var bebis ute och då var kl 11.34 Jag fattade absolut inget, koffe sa att det var en tjej som vi trodde/visste och då hörde jag hör hon gnydde/skrek och jag fick upp henne på magen.
Jag tittade upp på koffe och sa ? det här gör vi aldrig mera om va?. Han skrattade lite och sa att det är upp till mig men inget vi ska tänka på just nu.
Koffe fick klippa navelsträngen och jag fick upp henne på bröstet men usk tog henne rätt snabbt och gav henne ett bad då hon var fullt med bajs på henne då hon hade bajsat i fostervattnet.
Jag var ff inte direkt med men var helt fascinerad av henne och frågade när jag kunde amma henne. Så efter hon fått sitt bad så la usk bebis vid mitt bröst och hon började suga direkt! Och där låg vi sen och mös, och väntade på att få vår fikabricka och jag få duscha.

Men där började jag få ont i rumpan som jag trodde då. Fick så ont att jag inte kunde ligga ordentligt men ville ju ha Elvira hos mig så jag försökte stå ut.
Jag var sååååå kissnödig med men kunde inte riktigt gå själv så ringde på klockan för att få hjälp. Dom frågade om jag kunde vänta lite för då kunde jag duscha samtidigt och vi få in vår fikabricka. Så låg kanske en 40 min eller så till och det gjorde bara ondare och ondare. Ringde på larmet igen för nu var jag tvungen att gå och kissa! Jag hade ju inte stått upp efter förlossningen så kan säga som så att jag inte alls var kartig, enorm yrsel och precis skakig i hela kroppen när jag ställde mig. Och den smärta i rumpan när jag skulle gå! Bm ledde mig till toan duschen som var precis utanför som tur var. Satte mig för att kissa och höll på att svimma av smärtan i rumpan. Försökte och försökte kissa men inte gick det så tog mig upp till duschen. Satte igång den och tänkte att hur fasiken ska det här gå, yrsel, skakig och så jäkla ont att jag inte kan stå. Efter mkt om och men sköljde jag av mig det värsta och mest underlivet då jag tokblödde. Satte mig på toan igen på ena sida liksom för att klara av att torka mig. Fick på mig kläderna på något sätt och ut i rummet igen.
Klarade inte av att städa undan efter mig och jag är skadad av att jobba inom vården så ville ju fixa ordning efter mig så dåligt samvet för det.
När jag kom in i rummet igen sov Elvira i sin ?korg? och vi hade fått vårat fika, mums kände jag då jag var så hungrig och så törstig!
Skulle sätta mig på stolen men när jag satte mig stönade jag högt och koffe undrade vad det var. Berättade om smärtan i rumpan och att jag int hade kunnat kissa.
Bm kom in och jag berättade det även för henne och hon menade på att vara öm är helt normalt med tanke på hur mkt töjer ut, även liksom rump delen så att säga.
Jag fick lägga mig igen vilket egentligen inte gjorde skillnad men ändå bättre med tanke på yrseln och att hela min kropp skakade. Fick ligga ner och äta och dricka men nu var jag så påverkad av smärtan att jag fick knappt i mig något. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Det här var liksom inte bara att vara öm plus då att jag var så grymt kissnödig.
Jag fick Elvira hos mig igen och jag låg på ena sidan och Elvira tuttade på det ena bröstet. Hon var en naturbegåvning och vi insåg direkt att hon var väldigt behov av bröstet.
Men där kunde jag inte njuta nu för jag var så smärtpåverkad och borta av det att jag kände mera en pina av att ha Elvira hos mig samtidigt som jag verkligen ville ha det. En jätte jobbig känsla!
Bm kom in efter ett tag igen och sa att vi tyvärr måste flytta på oss för dom behövde rummet.
Hon hjälpte mig till toan igen där jag åter igen försökte kissa men det gick inte och jag höll på att slå ihop där jag satt.
Fick smärtstillande innan vi gick till vårat rum på BB och på BB fick jag isbindor för att se om det kunde hjälpa lite.
Och en order om att dricka i massor för jag måste kissa.
Då var jag ju ändå kissnödig men inte kunde kissa.
Jag låg där i sängen med Elvira som innan, det enda jag kunde tänka på var smärtan! Kunde inte njuta av att ha henne tuttandes hos mig utan det blev bara jobbigt och en pina.
Det blev dags för middag för mig och eftersom Koffe inte fick äta och jag inte kunde röra mig så hämtade han mat till mig och åkte sen iväg för att äta lite själv och få andas lite, och hämta lite saker.
Efter att jag hade ätit och druckit flera glas blev jag bara tvungen att försöka kissa igen så jag kravlade mig upp och in på toa med Elvira i sin ?korg? för henne ville jag ju inte lämna utanför. Kände innan jag tog av mig byxorna att det här går inte, jag kommer svimma.
Fick av mig byxorna och det sa bara splash! Blod över halva golvet och ut kom en av dom största blodklumparna jag någonsin sett. Och där svartnade det till en kort sekund.
Fattade inget och tänkte att vad gör jag nu! Då insåg jag att jag faktiskt kunde larma på personalen som i sin tur kom väldigt fort. Hon ropade lite när hon kom in och jag lite ynkligt ?är inne på toan?. Hon kom in och bara oj då, jag visade henne blodklumpen och frågade om det skulle vara så. Hon direkt ?ska hämta Bm på en gång, sitt kvar?. En dum order för klarade inget annat och lilla Elvira sov så gott som ingenting bredvid mig korgen.
Bm kom och ut med bebis för att göra plats, kollade blodklumpen och sa att det kunde vara så. Frågade hur jag mådde och beordrade usk att göra mig rent från det värsta blodet medans Bm drog fram sängen så lång fram till toa öppningen det gick och sen kastade dom mig i säng.
Då berättade jag åter igen att jag inte kunde kissa och jag inte hade kissar sen under förlossningen då dom tappade mig på 50ml urin. Bm utbrast ?men har du inte kissat ÄN, det måste du ju göra. Hur känns det??. Då bestämde vi att hon skulle tappa mig och det var då hon såg anledningen till varför jag hade så ont i rumpan fast ja det var ju inte i rumpan det var.
Jag hade fått ett stort hematom som var jätte svullet i underlivet. Hon bara ? jag FÖRSTÅR att du har ont!?. Bm tappade mig på 250ml urin.
Jag skulle få en läkare som tittade på det och fick vänta en stund. Läkaren sa direkt att jag måste opereras för att tömma svullnade för jag skull bara få ondare och ondare annars. Jag höll på att dö av smärta när läkaren petade på det. Det här var också orsaken till varför jag inte kunde kissa för svullnade tryckte på så att det inte gick. Samt att det svullnade så det gjorde ont i rumpan istället för underlivet.
Så eftersom jag ätit precis innan var det bara att vänta i 6 timmar tills jag kunde opereras.
Nu kom allt det här jag var sååååå rädd för med förlossningen, jag fick en kateter satt, jag skulle få opereras och bli sydd och det värsta av allt egentligen , få ryggmärgsbedövning inför operation. Men var ju tvungen så bara att genomlida det.

Dom timmarna som var tills jag skulle opereras så fick jag upp Elvira på bröstet och där låg vi och bara mös. Fick smärtstillande via dropp så nu kunde jag ligga på rygg iaf och ha henne sovandes på mitt bröst som sagt vilket faktiskt var ur mysigt!

Vid 12 på natten kom dom in och sa att nu var det dags, var bara att lämna Elvira och Koffe för att åka iväg, kändes jätte konstigt att lämna mitt barn men å andra sidan bara sov hon och jag visste att koffe skulle ta hand om henne.
Jag fick en helt underbar narkosläkare eller jag hela teamet var helt underbara som tog min stora rädsla för operationen på allvar. Som förklarade steg för steg och stöttade mig under hela tiden. Är otroligt tacksam för dom!!
Läkaren förklarade efteråt att det var ett lite kärl som hade gått sönder och då fyllts med blod. Hon tömde den på 2 dl blod! Så kanske inte så konstigt att jag inte kunde kissa eller att jag hade ont.

Alltså ryggmärgsbedövningen var riktigt konstigt att få! Kände absolut inget men kändes som benen domnade och frös. Benen blev ju uppsatt i byglar och nr operationen var färdig och dom tog ner benen så kändes det som benen var kvar uppe i byglarna och så var det länge. Fick åka till uppvaket och då var jag så trött, hade ju inte sovit på 2 dygn till att börja med plus allt annat med förlossning med mera. Så frågade trött om jag fick sova ni äntligen och dom gulliga på uppvaket menade på att ja det är meningen att du ska göra det nu.
Försökte hela tiden röra på benen men var ju tvärkört så dom fick hjälpa mig att komma på sidan och där vrål slocknade jag och sov som en stock i 2 timmar. Vaknade av att dom bytte lite lakan och så som var genomblöta av svett för shit vad jag svettades!
Kunde inte direkt röra benen då heller, var lite på ena benet men fick äntligen komma upp till BB igen där Koffe väntade oroligt! Elvira sov ff så gott så.
Pratade lite med koffe men vi somnade ganska fort, kl var lite efter 3 då. Jag var helt slut och Koffe hade inte sovit heller efter allt.
Vaknade runt halv 8-8 på morgonen och kunde röra benen igen vilket var skönt.
Och när jag satte mig upp var jag bara öm men smärtan som hade varit var borta så jag var helt lycklig över det.
Och snacka om att det var skönt med kateter och inte behöva tänka på det!

Det här blev långt men egentligen forsätter det här för Elvira var nästan på väg att bli inlagd på NEO och hos mig fortsatte det med lite små komplikationer men tänkte fortsätta med det i ett annat inlägg.

Hej!

Jag heter Sara och har bloggat mycket förut men var väldigt länge sen nu, började dock på ett annat ställe men inser att jag tycker om att blogga här.

Jag är 35 år gammal, bor i Kalmar och är just nu mammaledig. Har en dotter som är 7 veckor idag och hon heter Elvira. Denna blogg kommer nog mest handla om henne och våran vardag men även om psykisk ohälsa då jag har diagnosen Adhd (med bipolära inslag), kronisk depression och ångest.
Jag tycker det är viktigt att skriva om det och få människor att förstå att även om det inte syns så kan man må otroligt dåligt utan att mammor knäpp eller lat eller liknande.

Kommer skriva av mig ibland och berätta hur det är att leva med psykisk ohälsa och nu att hantera småbarnslivet ihop med det.
Kommer även skriva lite om förlossningen, BB tiden och första tiden hemma som varit lite omtumlande som förstagångsmamma.

Här får ni en bild på mig och Elvira.